Gå till Startsidan

Nils Dacke var ingen snapphane!

 

Just före midsommar 1542 utbröt Dackefejden, upproret som höll på att kosta Gustav Vasa både tronen och riket. Kungen tvingades att förhandla med de upproriska, som hade sitt fäste på Kronoberg, men bedrev samtidigt åt andra håll en intensiv propaganda mot Nils Dacke och hans anhängare – men inte en enda gång kallar han dem snapphanar. Begreppen snapphane och snapphanekrig hör främst hemma i 1600-talet.

 

Ordet snapphane kommer troligen från tyskan och i svenska språket förekommer det ibland under 1500-talet, någon gång hos Gustav Vasa. Under 1600-talet blir det däremot en vanligt förekommande benämning på de skaror som hade sina tillhåll i gränsbygderna mellan Sverige och Danmark. Kort sagt blir ordet snapphanar synonymt med ”skogstjuvar” som de tidigare vanligtvis kallats. Det rörde sig om människor som av olika skäl kommit på kant med det etablerade samhällets lagar. Här fanns allt från mördare till unga män som undflytt hotande knektutskrivningar. Till kategorin kan vi också räkna förrymda knektar. Gränsskogarnas fredlösa  inriktade i första hand sin verksamhet mot den bofasta bondebefolkningen i trakten för att komma över förnödenheter.

 

Redan i de senmedeltida gränsfredstraktater, vilka ingicks mellan den bofasta befolkningen på ömse sidor om riksgränsen, har kampen mot rövarna givits hög prioritet.

 

I fredstider var begreppet snapphane helt entydigt. Det rörde sig då om utstötta och laglösa. Dessa marodörer fick myndigheterna ofta ta itu med. Som exempel kan nämnas att den danske ämbetsmannen Ebbe Ulfeldt år 1642 fick order från Köpenhamn att ta i med hårdhandskarna beträffande snapphanar i Göinge, Villands och Listers härader

 

I krigstider sker emellertid en tydlig förskjutning av ordets innebörd. Begreppsförskjutningen är klart urskiljbar exempelvis under kriget 1644-45 då Skåne invaderades av en svensk här under ledning av fältmarskalk Gustav Horn.

Från dansk sida uppsattes under detta krig friskyttekårer vilka rekryterades från lokalbefolkningen. Dessa kårer opererade bakom svenskarnas linjer och företog också anfall norr om riksgränsen. Omgående stämplade svenskarna friskyttekårerna som snapphanar. För bondebefolkningen bakom de svenska linjerna blev skillnaden kvickt utsuddad eftersom friskyttarna i stor utsträckning hemsökte bönderna i jakten på förnödenheter.

 

Efter kriget fick den nu återställda danska administrationen svårt att hålla de båda grupperna isär, särskilt som många friskyttar hade svårt att anpassa sig till ett fredligt liv. Till sist beordrade Kristian IV landshövdingen i Kristiansstad att på nytt rycka ut med trupper för att slå ner de skaror som även ur dansk synvinkel numera förtjänade namnet snapphanar.

 

Historien upprepades under de svensk-danska krigen 1657-1658 och 1658-1660. Danskarna ställde under det förstnämnda kriget upp en friskyttekår under ledning av Svend Poulsen, mera känd som ”Göingehövdingen”. Kåren rekryterades huvudsakligen från det numera svenska Halland. Såväl svenska myndigheter som de bönder i nordvästra Skåne och södra Halland vilka fick påhälsning av Poulsens styrka gav dem epitetet snapphanar.

Fem månader efter Roskildefreden 1658 blev det på nytt krig. Bönderna i Blekinge och norra Skåne gjorde spontant revolt mot de hårda påbuden från svensk överhöghet.

 

Bondestyrkorna använde sig av den gamla uppbådsorganisationen. I september 1658 uppbådades bönderna i Rödeby socken mot svenskarna, vilka inte var sena att beteckna den uppbådade allmogen som snapphanar. Ur svensk synvinkel blev alla, utom reguljär dansk trupp, som riktade sina vapen mot den svenska sidan betraktade som snapphanar oavsett om det rörde sig om uppbådade bönder, danska friskyttekårister eller ”egentliga snapphanar”.

 

Under fredsåren 1660-1675 ger domböckerna vittnesbörd om de fredlösa snapphanarnas framfart mot civilbefolkningen. Det gällde på båda sidor om den gamla riksgränsen. År 1673 gjorde ett snapphaneband en räd mot ett tiotal gårdar i Virestads socken och lade bland annat beslag på 150 nötkreatur. Försök från de bofasta att sätta sig på tvären misslyckades.

 

Under den uppflammande svensk-danska konflikten på 1670-talet upprepades historien igen och denna gång blev ”snapphanekriget” ett ännu viktigare inslag i de militära operationerna än någon gång tidigare. Hela Skåne erövrades snabbt av danskarna. Redan ett par dagar efter landstigningen i juli 1676 utsände den danske kungen Kristian V en proklamation till folket, där han meddelade att frihetens timme var slagen men att han behövde folkets stöd för att ro befrielsen i land. Var och en som trädde i dansk krigstjänst utlovades belöningar men alla som tredskades hotades med stränga straff.

 

För att skydda sig från krigets förödande härjningar kom befolkningen i den småländska socknen Virestad och de skånska socknarna Loshult och Osby på sensommaren 1676 att ingå en så kallad gränsfred.  I överenskommelsen som bland annat syftade till att varna varandra då militära trupper var i antågande ingick också att vid behov gemensamt ta upp kampen med skövlande snapphanar.

 

Om kampen mellan bondebefolkningen och snapphanarna fördes med ökande hårdhet var detta i än högre grad fallet med de svenska truppernas kamp mot snapphanarna. De erkändes inte som reguljär trupp utan stämplades undantagslöst som stråtrövare. Tillfångatagna snapphanar avrättades omgående och då ofta på ett sätt som skulle vara ”andra till skräck och varnagel”. Från snapphaneförbandens sida visades på motsvarande sätt ingen pardon med de svenska soldater som föll i deras händer.

 

 

Texten är i huvudsak ett sammandrag av Peter Danielssons artikel Snapphanar – gissel eller frihetskämpar?, I Dackebygd 2005 och publiceras här med författarens tillstånd.

Kulturparken Småland AB,  Södra Järnvägsgatan 2, 352 29 Växjö