Gå till Startsidan

Om Vilhelm Moberg

Av Leif Carlsson

Soldatsonen som blev en av vårt lands folkkäraste författare föddes den 20 augusti 1898 i byn Moshultamåla i Algutsboda socken. I den stora utvandrarromanen med delarna Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige skildrar Vilhelm Moberg en grupp utvandrare från Ljuders socken i Småland till bosättningen vid Chisagosjön i Minnesota.

Succémusikalen Kristina från Duvemåla av Benny Andersson och Björn Ulvaeus är baserad på utvandrarromanens fyra delar, men avslutas då Kristina dör. Vid filmatiseringen 1971 var Vilhelm Moberg bestämd i sin uppfattning att även avsnittet med Karl Oskars åldrande skulle finnas med. Regissören Jan Troell vågade inte annat än att rätta sig efter Mobergs synpunkter.

Berättelsen om Karl Oskar och Kristina dök dock upp sent i Vilhelm Mobergs rika författarskap. 1927 debuterade han som romanförfattare med Raskens, ett brett bygdeepos om en soldatfamilj. Bakgrundsmaterial kunde författaren hämta på nära håll eftersom både hans far och farfar hade varit indelta soldater.

Sedan följde bl.a. romanerna Långt från landsvägen, Sänkt sedebetyg, Rid i natt! och Soldat med brutet gevär innan Moberg 1948 påbörjade sitt livs största romanprojekt. Han kom att arbeta tolv år med utvandrarromanen, en gigantisk uppgift som baserades på ett väldigt källmaterial från både Småland och Amerika. Även i detta arbete kunde han hämta stoff från den egna familjen eftersom bl.a. alla hans mors syskon utvandrade till Amerika. 

Vilhelm Moberg skriver i Berättelser ur min levnad att Amerika för honom var mera känt än övriga Sverige. Själva ordet kusiner trodde han länge betydde "en finare sorts barn". 1916 mottog han pengar till en amerikabiljett av en morbror i Kalifornien. Han lät sig emellertid övertalas att stanna av föräldrarna. Istället för utvandring blev det folkhögskolestudier som ledde fram till journalistarbete och författarskap. Hade Vilhelm Moberg blivit emigrant hade han istället säkert sällat sig till den stora skaran som under årens lopp skickat miljontals amerikabrev hem till släkten i Sverige. Med tanke på hans omfattande författarskap får vi skicka en tacksamhetens tanke till föräldrarna som övertalade Vilhelm att stanna i Sverige!

Vilhelm Mobergs noggranna forskningsarbete inför utvandrarromanen, bl.a. brevväxlingen med experter i olika ämnen, och tre originalmanuskript finns hos SEI sedan invigningen av Utvandrarnas Hus den 31 augusti 1968. Han överlämnade då sin "amerikakista" med bakgrundsmaterialet.

Som efterspel till emigranteposet kan man se den gripande romanen Din stund på jorden, där vi möter svenskamerikanen Albert Carlsson och hans tillbakablickar på sitt liv i Amerika och sin småländska uppväxt.

Efter Vilhelm Mobergs bortgång 1973 skänkte familjen innehållet i hans skrivarstuga till Svenska Emigrantinstitutet. Stugan där Moberg 1959 satte punkt för utvandrarsviten, är en ombyggd smedja på den egna gården Söderäng på Väddö i Uppland. En rekonstruktion av skrivarstugan, men med autentisk möblering, finns i Utvandrarnas Hus i Växjö. Besökarna får där ett unikt tillfälle att följa "författaren i hans verkstad".

Av Ulf Beijbom

I den självbiografiska Soldat med brutet gevär (1944) återskapar Vilhelm Moberg (1898-1973) den småländska agrarmiljö som soldat- och småbrukarsonen bröt sig loss från, men som i gengäld blev hans författarlandskap. När man i denna klassiska bildningsroman konfronteras med Mobergs alter ego åskådliggörs samtidigt grogrunden för storartade epos som Raskens, En soldatfamiljs historia (1927), de två romanerna om Adolf i Ulvaskog, det utdöende bondesamhällets kompromisslöse försvarare (1929-30), Toringtrilogins skildring av den sociala rotlöshetens trauma (1935-39), och framför allt utvandrareposet (1949-59) som i långa stycken här förebådas. Att den på ett soldattorp i Algutsboda, Kronobergs län födde Vilhelm brukar inrangeras bland våra stora autodidakter och arbetarförfattare blir i längden lika svårt att försvara som något annat påstående om den ohanterligt bångstyrige och motsägelsefulle. Moberg tillhörde t.ex. aldrig arbetarklassen utan snarare agrarsamhällets medelklass och om han inte 1918 insjuknat i spanska sjukan hade han säkerligen erövrat vita mössan på internatläroverket i Katrineholm.

Till alla de synbara motsägelser som gör Mobergbilden så fascinerande hör t.ex. att den uttalade ateisten skrev på det bibelinfluerade språk den illitterata mormodern gjort honom förtrogen med. Den fornnordiskt kärva moralismen, etnologiska exaktheten och ihärdiga textbearbetningen är också svåra att förknippa med en berättare som alltid tycktes vara inspirerad och lekande fri i tanken. Den lyriska finkänsligheten (Brudarnas källa, 1946), lågande sinnligheten (Mans kvinna, 1933) och hängivna kvinnoskildringen (Kristina i Utvandrarromanerna) verkar likaledes fjärran den till synes hårdhudade "storstarken" som tycktes trivas i stormens mitt. Man glömmer också lätt att den naturbegåvning som gjorde stor dikt av hembygdens sägner och folklore i själva verket var en systematisk bokkonsument, för att inte säga forskare, med krävande förebilder som nobelpristagaren Wladyslav Reymont.

Efter ungdomens journalistår med "Ville i Momålas" och "Knivaherens" vildvuxna produktion av noveller och bygdehistorier och många långt ifrån fulländade gesällprov i form av romaner och skådespel, sker så genombrottet 1926-27 med lustspelet Kassabrist och romanen Raskens. Från denna tid löper de kraftigt markerade utvecklingslinjer som frambringar en publikdragande dramatiker och folkkär romanförfattare.

Att exemplifiera från en av vår litteraturs väldigaste produktioner ter sig tämligen fåfängt. Från dramatikens område bör dock nämnas folklustspelets förnyare som Marknadsafton (1929), debattskapande äktenskapsdramer som Våld (1933) och Vår ofödde son (1945), samhällsatirer som Domaren (1957), eller de många dramatiseringarna och filmatiseringarna av romansuccéer som Din stund på jorden (1963). Att Moberg 1941 blev Sveriges mest läste för-fattare berodde på att 1600-talsskildringen i Rid i natt! gav läsarna aktuella anspelningar på nazisternas framfart. Den följs av en lång rad historiska romaner som utvandrarserien och Förrädarland (1967). Maneret att lidelsefullt se historien nedifrån ges en pretentiösare form i det väldiga forsknings- och skrivarprojekt som knäckte Moberg och bidrog till hans död. I Min svenska historia (1970-71) sitter han vid sina förfäders sida och blickar in i det herreförtryckta folkets historia.

Att övervaka överheten (1953) är inte bara titeln på en av Mobergs många pamfletter. Den kunde också fungera som motto för den stingande penna som roade och oroade alltifrån A.P. Rosell, bankdirektör (1932) till Otrons artiklar (1973). Under långa utlandsvistelser, inte minst i samband med utvandrarromanen, tyckte sig Moberg få perspektiv på folkhemmet, vilket ledde till att han inte bara engagerade sig i utan även uppdagade en lång rad "riksskandaler". Det är svårt att finna ett starkare rättspatos än det som hade sina rötter bland stugbackens blommor på soldattorpet i Moshultamåla, där Vilhelm Moberg föddes den 20 augusti 1898.

Av Willy Nilsson

"Detta är en berättelse om några människor, som från sina hem i Ljuder i Småland utvandrade till Nordamerika."

Vilhelm Mobergs inledande mening i"Utvandrarna är genial. Den säger otroligt mycket, ger historien i ett nötskal och lockar till vidare läsning.

Redan när Moberg startade det enormt stora arbetet med de fyra emigrantromanerna - Utvandrarna som kom ut 1949, Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959) - hade han ett mycket omfattande författarskap bakom sig och därtill hade han gjort sig känd som en vass och engagerad debattör och samhällskritiker, där han alltid stod på de svagas sida. Och själv tillhörde han ju i grunden denna grupp, även om han genom idogt arbete och studier tog sig upp i samhället.

Han gick i Påvelsmåla skola i skogen i Algutsboda från mars 1906 till juni 1912, tre år i småskolan och fyra i folkskolan. I verkligheten omfattade skolgången bara två år och fyra månader, eftersom barnen i skolan bara var halvtidsläsande. Man undervisades bara fyra månader om året. I folkskolan hade man därtill s k fredagsförhör med repetitionsundervisning, konstaterar Moberg i Berättelser ur min levnad (1968). Men trots allt var de nio år familjen bodde i soldattorpet de lyckligaste åren i Vilhelms liv, har han förklarat.

Man kan inte säga att Mobergs start som författare var rosenbeströdd. I barnaåren lärde han sig tryckbokstäverna i Smålandspostens Veckoblads huvud. Hans första manuskript skrevs på omslagspapper, som hans mor fått i handelsboden, med kolbitar från stugans eldstad som penna.

- På handlarens tjocka papper som luktade sill, jäst och hjorthornssalt skrev jag följetongsromaner. Mina mönster var följetongerna i Svenska Amerikanaren och Gamla och Nya Hemlandet, som våra släktingar i Amerika skickade, skriver Moberg. Och det är väl fråga om det inte var där som hans intresse för Amerika och emigration delvis grundlades.

Namnet i tryck!
När Vilhelm var 13 år ung fick han för första gången se sitt namn i tryck. Det var i Brokiga Blad, Sveriges första kolorerade veckotidning, som han prenumererade på. 75 öre i kvartalet kostade prenumerationen. Pengarna hade han tjänat genom att plocka fyra kannor lingon. Bären sålde han till handlaren i byn för en krona.

Brokiga Blad var bilaga till Aftonbladet. Moberg skrev en historia som var betitlad "Svens hund" och belönades med artonde priset, av de tjugo som stod på spel. Belöningen var "Aftonbladets karta över våra ätliga svampar". Han var mycket stolt över diplomet som han fick från tidningen och som berättade om tävlingsvinsten. Men han kände sig åtskilligt avsnoppad när han i sin skrivarestuga på Söderäng på Väddö, på senare åren hade besök av författarkollegan Fritjof Nilsson Piraten. Denne berättade att han varit med i samma tävling och fått andra priset - en ångmaskin.

Det var i 17-årsåldern som Vilhelm började inom journalistiken.Han skrev bland annat i Saxons veckotidning Såningsmannen, Brokiga Blad, Nya Växjöbladet - där han skrev under namnet "Ville i Momåla" - och Smålandsposten. Som volontär 0ch journalist arbetade han på dagstidningar i Vadstena och Arvika, samt som lokalredaktör på Nya Växjöbladet i Alvesta. Och det var under namnet "Ville i Momåla" som Moberg debuterade som författare med boken I vapenrock och linnebyxo.

Tidningspolemik
Denna signatur använde han också när han 1919 skrev en bygdehistoria betitlad "Grälemåla by" - en historia som orsakade våldsam tidningspolemik, då byborna menade att han spritt en massa lögner om folk i byn. Vilhelm försökte också i sin ungdom att få byta efternamn till Vilhelm Momåla, en ansökan som dock avslogs av länsstyrelsen.

Före utvandrareposen hade han under sexton år skrivit en mängd romaner, t ex Raskens (1927), Långt från landsvägen (1929), A P Rosell, bankdirektör (1932) Mans kvinna (1933), Sänkt sedebetyg (1935), Sömnlös (1937), Giv oss jorden (1939), Rid i natt! (1941) och Soldat med brutet gevär (1944).

Redan på 1930-talet hade Moberg långt avancerade funderingar på att skriva en roman om emigrationen. Detta motiv hade funnits hos honom sedan hans tidiga barndom. I "Romanen om utvandrarromanen" (1957) berättar Moberg, att man i det soldattorp, där han växte upp, ofta talade om Amerika, där fars och mors syskon bodde.

-Ordet Amerika minns jag ända från den tid i barndomen, då jag överhuvud kunde uppfatta ord, skriver Moberg.

Det som hos Vilhelm närde drömmen om Amerika var de många amerikasläktingarna, porträtten på Amerika-kusinerna på byrån i stugan, de svenskamerikanska tidningarna och de avlånga amerikabreven. Vilhelm hade också, när han var 18 år, drabbats av amerikafebern och beslutat att han skulle åka till Amerika. Så blev det dock inte - då. När en morbror i San Leandro i Kalifornien skickade den amerikabiljett, som han fått lov om och stod resklar, blev han övertalad att inte resa. Vilhelm har förklarat att han helt enkelt inte ville göra sin gråtande mor ännu mera ledsen. Hon ville inte förlora sin ende kvarlevande son till Amerika, ett land som hon hade ett förbittrat hat till, skriver Moberg. Däremot hade inte hans far något emot att Vilhelm emigrerade.

Emigrationsföretaget
Det var år 1947, vid 49 års ålder, som Moberg startade "företaget" - som han kallade det - att arbeta på utvandrare romanen. Det tog honom tolv arbetsår. Han betonade många gånger att diktaren inte råder över sitt ämne. Det är ämnena som råder över honom.

Moberg förstod ju att han måste resa över till Amerika för att samla material till utvandrareposet. Två gånger tidigare hade han haft dylika planer. Den andra gången var 1939, men då ställdes resan in på grund av att Hitler någon vecka innan gick in i Polen.

Hela emigrationsprojektet höll dock på att slås i spillror på grund av dollarbristen i Sverige. Moberg betraktade sig då som ekonomiskt oberoende, men hans och familjens uppehälle i Amerika skulle bli mycket kostsamt. Han hade lyckats spara 50.000 kronor, som han fått främst som honorar för Rid i natt!, som blev en stor succé. Det var dock för en privatperson omöjligt att växla ut svenska pengar till dollar. Hans förläggare - Bonniers - hade dock startat en försäljningsfilial i New York och Moberg hoppades, att han skulle kunna få honoraret utbetalat i USA. Men det gick inte!

Axel Gjöres hjälpte
Vilhelm kom då att tänka på handelsminister Axel Gjöres, som han kände. Och Gjöres tände på projektet. Han sade:

- Det här, emigrationsromanen, är något som måste skrivas. Jag skall ordna dollarproblemet.

Några dagar senare ringde Riksbanken och meddelade att Moberg hade fått licens för att föra över sin "amerikafond".

På våren 1948 reste Moberg med hustru och tre barn till Amerika för första gången på emigrantvisum. Han kunde börja sina forskningar! Ett viktigt inslag i hans faktasamlande blev, under tiden han bodde i Minneapolis, ett fynd i ett bibliotek i St Paul. Det var en handskriven dagbok i tio delar, där farmaren Andrew Peterson, bosatt på en farm i Vaconia i södra Minnesota och inflyttad från Östergörland år 1850, under 44 år i 14.000 anteckningar hade skrivit om allt som hänt på farmen.

Vidare intervjuade Moberg ett stort antal äldre svenskar i Mellan-Västern, om deras upplevelser. Moberg fyllde en mängd notisblock med dessa uppteckningar, men kunde bara använda en liten del som dokumentäriskt material till emigrantromanerna.

- Jag skulle ju skriva en roman och inte Svensk-Amerikas historia, framhöll Moberg.

Det mesta av det rena romanskrivandet gjorde Moberg 1949-55 i tre småstäder vid Stilla Havskusten i Kalifornien - Carmel, Montery och Laguna Beach. Carmel blev hans favoritplats och han hade planer på att bosätta sig där för gott. Även om det var soligt och härligt i Kalifornien kom det dock upp orosmoln på Mobergs himmel.

Tillknäppta landsmän
Han märkte ganska snart, att han inte blev lika väl mottagen i svenskbygderna som han blivit tidigare. Hans landsmän blev mera tillknäppta och reserverade när han berättade vem han var och om sitt ärende att samla material till romaner om emigrationen från Sverige. Särskilt var det pastorerna i församlingarna ute i Mellanvästern som blev mindre hjälpsamma och som plötsligt var upptagna av sin tjänst, när Moberg bad om hjälp och upplysningar.

Förklaringen fick han i ett brev från en god vän, som berättade att det hemma i Sverige satts igång en hemlig aktion mot Utvandrarna som kommit ut året innan. Det var en grupp som kallade sig "Ljusets fria kämparskara" som startade en protestaktion "mot den svenska smutslitteraturen i allmänhet och mot boken "Utvandrarna" i synnerhet". Man menade att Moberg, för att förläggaren skulle tjäna en massa pengar, skildrat amerikaemigranterna som en samling "perversa individer". Och man ansåg att Utvandrarna var dekadent smutslitteratur.

Moberg fick många intressanta upplevelser i Amerika. Det som grep honom mest var besöket på svenskarnas äldsta kyrkogård i Minnesota, Gladers Cemetary, vid Chisago Lake i Lindstrom. Kyrkogården ligger vid sjön som förr hette Ki-Chi-Saga, vilket på indianspråk betyder "vacker sjö" och om vilken Monberg berättade i sina romaner. På andra sidan av vägen finns idag huset Lilla Duwemåla, som minner om Moberg-emigranterna och som flyttades dit för ett par år sedan.

Vilhelm Moberg blev dock inte glad när han såg Gladers Cemetary och kyrkogårdens skick. Gravvårdarna började luta och texten började försvinna. Moberg menade att det var ett tecken på svenska språkets sönderfall i Amerika.

Nya manusversioner
Den som svarade för översättningen av Mobergs emigrantsvit var Gustaf Lannestock, som var född i Sverige, men som sedan många år bodde i Carmel i Kalifornien, söder om San Francisco. I hans bok Vilhelm Moberg i Amerika, vilken kom ut 1977, får man en god bild av Mobergs lynne och kynne.

Lannestock konstaterar, att han aldrig träffat någon författare som varit så absorberad av sitt arbete. Moberg var mycket noga med sitt författarskap. Han gjorde ständigt nya versioner av romanavsnitt som han inte var belåten med. Han skrev om varje kapitel minst fyra gånger. Meningar och stycken kunde strykas. skrivas om och ändras tjugo gånger. Trots det gjorde Moberg nya ändringar när korrekturet kom.

När Lannestock skulle översätta Invandrarna fick han stora problem. Moberg berättade om hur Robert och Arvid på väg till guldfälten i Kalifornien plågades av het ökensol. Arvid dör ute i öknen! I Mobergs manus stod det att öknen fanns i staten Missuori, där det dock är grönt och frodigt och inte finns någon öken. Lannestock kollade hos historiska experter som enstämmigt förklarade, att det inte finns någon öken i Missuori. Trots detta vägrade Moberg att ändra i manuset. Inte förrän tryckningen var avslutad fick förlaget bekräftat att det var fel. Moberg gav då med sig och problemet löstes med att Moberg på försättsbladet konstaterade:

"För att tillgodose dikten har jag tagit mej vissa friheter vid valet av plats, tid och avstånd i kapitlet om Roberts och Arvids färder. V.M."


Kulturparken Småland AB,  Södra Järnvägsgatan 2, 352 29 Växjö