Kronobergs förhistoria och fornlämningar
Kronobergs län har en lång och rik historia som sträcker sig tillbaka till inlandsisens avsmältning för ungefär 12 000 år sedan. Allt sedan dess har människan lämnat efter sig spår som vi än idag kan avläsa i marken och i landskapet. Delar av Kronobergs län tillhör de mest fornminnesrika i Sverige.
Den mest karaktäristiska fornlämningstypen i länet är stora områden med fossil åkermark, så kallade fornåkrar, som påträffas runtom i våra skogar. Fossil åkermark består ofta av otaliga små stenrösen som vittnar om människans ständiga kamp mot stenen. När odlingsmark ska brytas måste sten röjas. Den småländska kampen mot stenen är evig. Den tar sin början redan under bronsålder, men är mest intensiv under järnåldern. Långt in på 1900-talet har kampen fortgått.
I områden med fornåkrar påträffas också ofta andra fornlämningar, exempelvis gravar och skålgropsstenar. Vid arkeologiska undersökningar i fornåkrar hittar man ibland också spår efter boplatser där de människor som brukat områdena bott. Man kan nästan tala om att det finns välbevarade hela forntida landskap runt om i de småländska skogarna.
Hos oss är detta en vanlig fornlämning, men i ett europeiskt perspektiv är det här unikt. På nästan inga andra platser i Europa kan man gå ut i skogen och uppleva så välbevarade kulturlandskap från brons- och järnåldern.
Hällkistor – gravar från bondestenåldern
Hällkistan är en annan typisk fornlämning i Kronobergs län. Hällkistor är gravar som anlades under yngre stenålder och äldsta bronsålder. De fungerade ofta som gravplats för flera personer och de användes återkommande under många generationer. Hällkistan i Bastanäs undersöktes år 1908. Kistan var ursprungligen omgiven av ett stenröse med en diameter på 16 meter. I kistan fann man bland annat ett människokranium, brända ben, en spjutspets av flinta och en rakkniv av brons.
I samband med undersökningen av en hällkista i Hamneda i Ljungby kommun 1996 hittades inga spår efter den döde, men genom pollenanalys av jordprov kunde man visa att den döde, förutom ett stort flintspån och delar av ett keramikkärl med mat, även fått en stor mängd vitsippor med sig i graven.
Gravrösen
Ytterligare en typisk fornlämning i länet och särskilt i Värend är de många och ofta väldigt monumentala gravrösena från bronsåldern. På höjder i landskapet ligger de och blickar ut över området. Allra största gravröset är Limmerör utanför Ingelstad, som är 45 meter i diameter och 4,5 meter högt.
De riktigt stora rösena är sannolikt uppförda över män och kvinnor med makt i samhället. De äldsta bronsåldersrösena var skelettbegravningar där man ibland återanvände en hällkista och den döda begravdes med sina finaste kläder och finaste saker. Under bronsåldern började man kremera de döda och då kunde man sätta sekundärbegravningar i eller kring röset. I dessa gravar kan man hitta brända eller obrända gravgåvor som den döda fått med sig, liksom kol, brända ben och ibland keramik från gravkärlet.
Gravfält – vikingatidens gravar
Under slutet av järnåldern började man begrava sina nära och kära i gravfält, som ofta låg nära ett antal gårdar. I enlighet med tidens tradition brändes de döda på bål tillsammans med ett antal utvalda tillhörigheter.
I västra delarna av länet är gravfält med gräsbeklädda högar karaktäristiska. År 1964 undersöktes tre gravar i utkanten av ett stort höggravfält i Kånna. Det visades sig vara obrända skelettgravar, där de döda var placerade i öst-västlig riktning.
Dessa gravar är de som anlagts sist på gravfältet, sannolikt i slutet av 1000-talet, då kristendomens inflytande började göra sig gällande. Kanske var man redan kristen, men ville bli begravd på förfädernas gravfält? I östra delarna av länet är det istället karaktäristiskt med en stor variation av gravformer på gravfälten. Exempelvis fyllda och ofyllda stensättningar i olika former.
